ÅTVIDABERG. Han har vunnit OS- VM- och SM-guld och är känd för att ha psykat sönder Foppa.
Nu har Daniel Rydmark, 47, flytt rampljuset och gör… ingenting.
I en lång hemma hos-intervju berättar han bland annat om livet som arbetslös, sina bästa Percy Nilsson-historier och när han fick skämmas inför 50 000 på Sergels Torg.
– Jag och kungen har samma bekymmer…

Vi har stämt träff hemma hos Daniel Rydmark i Åtvidaberg. Frun Anna bullar upp med kaffe och bakelser, men Daniel ligger lågt med sötsakerna. 47 år gammal ser han ut att vara i fin form.

– Under karriären tyckte jag aldrig om att lyfta vikter. I dag säger folk till mig att jag ser tränad ut, men det har jag i stort sett fått gratis. Jag är tacksam över att jag inte har gått upp 30 pannor.

Men du gillar inte att träna?

– När jag skulle bli proffs i Los Angeles fick jag uppgiften att gå upp tio kilo i muskler och fick en PT, samma som Stefan Schwarz hade. Jag har aldrig varit någon muskelbyggare, men när man har tränat i nån timme blir man ju rätt uppumpad. När jag gick in på MAI i Malmö en söndagsmorgon så trodde jag att det var tomt i omklädningsrummet och ställde mig framför spegeln spritt näck och sa något i stil med ”Kom till pappa”. Då hörde jag en röst långt bort i omklädningsrummet säga ”Det ser bra ut”. Jag vet än i dag inte vem det var, men jag sprang in i duschen och stod kvar tills han hade gått. Fy fan så jäkla pinsamt.

Gick du upp tio kilo då?

– Ja, men jag blev en sämre hockeyspelare av det…

Hur ser dina dagar ut numera?

– Jag är assisterande hockeytränare på kvällarna, i division 2-laget Mjölby HC, sju mil från Åtvidaberg. Jag har varit huvudtränare och gjorde en bra resa, men jag har inte det rätta drivet. Jag är hellre med och stöttar i bakgrunden.

Lite skillnad från när du själv spelade?

– Ja, det är 250 pers på läktarna. Men det är fortfarande match. Jag saknade tugget i omklädningsrummet, kaffet med materialarna. Det får jag nu.

Men du drömmer inte om större uppdrag?

– Nej, jag har inget sug alls. Då måste man flytta hela cirkusen och jag har flyttat i hela mitt liv. Jag tycker inte att det är värt att vara borta från barnen.

Du har valt att bosätta dig i ett mindre samhälle, långt bort från rampljuset.

– Ja, och det känns som jag. Jag växte upp i lilla Surahammar med Tommy Salo på gatan bredvid och spelade landhockey hela dagarna. Min fru är från Åtvidaberg, men det var jag som var pådrivande att flytta hit för jag tycker att det är mysigt att våra döttrar får växa upp på en liten ort. Men sedan måste de se världen när de börjar gymnasiet.

Du lever ett gött liv?

– Ja, absolut! I Åtvidaberg är det bara fotboll som gäller, hockey existerar inte. Jag valde att ta ett steg tillbaka från offentligheten och vara en vanlig Svensson och det trivs jag med.

Är du igenkänd i bygden?

– Nej. Eller ja, kanske numera. Jag var gäst när Åtvidaberg spelade i fotbollsallsvenskan och drog lite Percy-historier. Efter det var det ”hej hej” på byn och jag var tvungen att morsa tillbaka. Men annars är det lugnt och det var ju det jag strävade efter.

Men som spelare var du verkligen ingen Svensson, utan en stor profil.

– Ja, och trots att jag slutade för tolv år sedan får jag förfrågningar om ditten och dattan på grund av den jag var på isen. Men jag är ju en annan person off ice.

Den kaxiga attityden på isen fick SVT att 2006 erbjuda Rydmark en roll som expert i Hockeykväll. Men nej, Rydmark var ingen Niklas Wikegård eller Sanny Lindström.
– När jag spelade match hade jag puls och hade inga problem att prata som medierna vill. Men sen när jag satt där i tv-studion en måndagskväll, hade sett Aktuellt, och insåg att det var tio sekunder kvar till sändning… Det var ett stressmoment, det låste sig, jag kunde inte vara mig själv.

Det är intressant att han säger det för det märks hur lugn och trygg han är i sin hemmiljö. Här har han inga som helst problem att bjuda på historier och öppna upp sig själv.

Ena dottern kommer hem och jag frågar henne om hon har koll på hur bra på ishockey hennes pappa var.
– Nja, inte riktigt…

Rydmark fyller i:
– Jag är inte den som sitter och youtubar mig själv. Men de har fått se lite kort, till exempel när vi firades av 50 000 på Sergels Torg efter OS-guldet 1994.

Han öppnar upp sig och berättar om en funktionsnedsättning han lider av.
– Jag har ju problem med att stava, har dyslexi. Så när de gav mig mikrofonen uppe på scenen och jag skulle dra igång publiken blev det helt fel.

Han beskriver nervositeten att stå inför en massa folk och bokstavera.
– Jag sa ”ge mig ett S – ett V – ett E”. Och sedan tog det stopp… Tänk dig själv när 50 000 svarar när du säger s, v, e och sen… Jag mådde bra och var uppspelt, men det blev tvärnit.

Rydmark skrattar åt minnet.

Vi garvar åt det nu, men jag antar att det var hemskt för dig då?

– När jag gick i skolan visste man knappt vad dyslexi var. Det var det värsta jag visste när man skulle skriva uppsatser på svenska och fick rödmarkerat hela vägen, fel, fel, fel. Jag orkade inte ens titta på pappret. Jag led verkligen av det, för tro mig – jag försökte plugga. Men i dag kan jag skoja om att det är jag och kungen som har samma bekymmer…

Då är du väl tacksam i dag för automatisk rättstavning i mobilen när du skickar sms?

– Ja, det är guld värt. Det räddar mig varje dag.

Sedan Daniel Rydmark avslutade ishockeykarriären är han arbetslös. Ja, arbetslös, inte arbetssökande.
– Jag skulle kunna sitta i Ica-kassan eller köra ismaskin, men jag har inga som helst mål att utbilda mig till läkare. Som ung drömde jag alltid om att bli brevbärare för då tänkte jag att jag skulle behöva träna mindre om jag cyklade när jag delade ut posten.

Men du vill inte ha ett jobb att gå till varje dag?

– Nej, i slutet av hockeykarriären drömde jag om att få vara fri. Många satsar på en civil karriär, men jag har aldrig haft såna drömmar. Jag minns när vi skulle flyga till Luleå på bortamatcher. Då såg man flyg som gick till Mallorca när det var november och jag tänkte, jag ska åka varje jävla år. Nu har det ju inte blivit så för att det är ungar, hästar och hundar i mitt liv, men du fattar.

Många skulle nog vilja leva som du gör.

– Ja, men det är lite svårt att sjunga ut om det. Den svenska avundsjukan, du vet… Jag får höra varje dag från folk ”Vad ska du göra i morgon?”. När vi sitter i spelarbussen hem från Göteborg en onsdagskväll och är hemma två på natten och spelarna vet att klockan sex på morgonen ringer väckarklockan…

Har du pengar så att du kan leva utan att jobba resten av livet?

– Ja, det hoppas jag. Jag lever inget lyxliv, men har mat på bordet.

Det enkla liv du lever i dag känns som en stor kontrast mellan kapitalist-Malmö.

– Ja, men det är tack vare Malmötiden jag kan leva som jag gör i dag. Jag plockade ut 25 procent av lönen och satte in 75 procent i pensionsfonder. Min rådgivare Bosse Falkman satt och drog streck och grafer för mig och visade min inkomst när jag skulle bli 40, 50 och 60 år. Det var inte så intressant för en 20-åring, men jag är glad i dag att jag lyssnade på hans råd. Vi hade en ryss i Malmö, Ilja Bjakin, som inför en slutspelsmatch sa ”Hey guys, put the money on the table and then we will fuckin’ win, I promise you”. Då förstod man hur det var i Ryssland, där fick man pengarna när man klev av isen.

Malmö-pampen Percy Nilsson värvade med hjälp av Bosse Falkman en drös spelare från Färjestad till Malmö (förutom Rydmark även Mats Lusth, Pekka Lindmark, Bosse Svanberg och Peter Andersson) i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Det satte igång en lönekarusell som vi ser resultatet av i dag, då en SHL-spelare är höginkomsttagare.
– Jag var i Färjestad som var Sveriges bästa organisation. Men plötsligt dök Percy upp och då fick jag mig en tankeställare. Jag tjänade 12 000–13 000 tusen i FBK och det var väl bra för en parvel, men när Percy erbjöd 120 000 kronor i månaden i Malmö så hoppade jag på den satsningen som klubben skulle göra. Det stack i folks ögon.

Rydmark minns än i dag första mötet med Percy på Svarvargatan i Karlstad.
– Percy fungerar så att saker ska bli klart nu, inte i morgon. Jag försökte köpa mig tid och frågade om han hade värvat någon mer. Han öppnade väskan och sa ”Sundström från NHL”. Då frågade jag ”Är det Peter eller Patrik?”. Percy tittade förvånat på mig och utbrast ”Finns det två? Då har jag värvat den bästa”. Så jag förstod ju rätt snabbt att Percy inte kunde någonting om hockey.

I sjunde omgången, den 11 oktober 1990, återvände Rydmark till Karlstad med sitt nya lag. Det blev ett nytt minne han aldrig ska glömma.
– I Färjestads ishall fanns det bara en vip-loge, Röda Rummet, och den hyrde Percy med sina polare. Han chartrade ett plan från Malmö och sällskapet var väl inte helt nyktert när det kom fram. Färjestadspampen Kjell Glennert fyllde 60 år och skulle firas innan nedsläpp, men mitt i hyllningarna kom Percy ned på isen och sjöng och sa i mikrofonen ”I dag ska vi vinna över Färjestad med 10–0”.

Matchen då? Malmö vann med 1–0 tack vare före detta FBK-spelarna Pekka Lindmark, Peter Andersson och Daniel Rydmark.
– Pekka gjorde sin bästa match i karriären. Vi var knappt ur egen zon på 60 minuter. Men så fick vi en kontring på slutet. Peter Andersson fanns med mig till vänster, men jag blundade och sköt och pucken gick in mellan benen när det återstod 29 sekunder. Efter den dagen var man inte populär i Karlstad.

Jag var själv på matchen och har ett minne av att du pekade finger mot hemmapubliken?

– Ja, det stämmer. Men det var inte den, säger Rydmark och pekar på långfingret.
– Jag fick ett kort från en tidningsfotograf där det syns att det är pekfingret. Men det spelade ingen roll, jag var illa omtyckt ändå.

Det finns ju spelare som blir bättre av att vara illa omtyckta av motståndarfansen. Var du en sån?

– Ja. Sedan är det ju inte så roligt när man har barn att folk står och skriker så fort jag är på isen. Men jag var ung och tog livet som det kom.

Vilken relation har du till Percy Nilsson i dag?

– Vi hörs inte ofta. Men jag lyssnade på hans sommarprat och då fick jag flashback till vår tid. Och när jag läste om hans tjafs med glassbilen så såg jag honom framför mig, hahaha.

Vad minns du av såpan Percys Pågar?

– Det var Percys lekavdelning med kameror i omklädningsrummet under match. Efter ett tag tappade han tittare och då kallade han upp mig på kontoret. ”Vi måste starta ett bråk”, sa han. Dokusåpan Baren gick på tv samtidigt så han hade väl lärt sig därifrån. ”Du skäller ut mig och jag sågar dig vid fotknölarna så att vi får upp tittarsiffrorna”, fortsatte han. Det var lite jobbigt för mig att försöka skapa konflikter som inte fanns.

Jag läste en sågning han gjorde av dig, men den var alltså inte på allvar enligt dig?

– Han sa att jag inte var värd min lön och ville att jag skulle svara något flisigt tillbaka. Men det var bara för såpans skull.

Svalde du betet?

– Några gånger. Men han var ju ute efter att det skulle bli krig. Men så jävla roligt är det inte vara i krig med Percy, det är ungefär som att kriga med Ryssland. Man vet att man inte kan vinna.

Låter som att ni hade rätt kul ändå?

– Ja, lite för kul. En gång hade han bjudit ner Rikard Franzén och Petri Liimatainen från AIK till sin golfbana. Percy frågade mig, Pekka och några till vem av backarna han skulle välja att värva. Vi kunde inte svara vem som var rätt eller fel. Men efter tre dagar kom Percy tillbaka och sa ”Vi ska ha Franzén. Petri frågade efter gym här nere, så han tror jag inte passar in i vårt gäng”. Men det blev Petri ändå till slut. Varför vet jag inte.

I en DN-artikel från 1992 kan man läsa att du skulle ha blivit lagkamrat med Wayne Gretzky om du bara hade låtit bli att skriva på ett papper.

– Jag vill inte snacka skit om Percy, men han lindade in det snyggt med att fråga vad jag skulle vilja ha för att stanna. Jag sa en summa och pang så sträckte han fram pennan och sa ”Skriv på här”. Dagen före hade jag pratat med Los Angeles och de bad om att jag inte skulle skriva på något. Och det lovade jag på hedersord. Men Percy tryckte typ upp mig i hörnet.

Förre Malmöpampen Percy Nilsson, 74, har bara gott att säga om Daniel Rydmark.
– Rydmark var den perfekta värvningen för Malmö och symboliserade klubben trots att han inte är skåning. Förutom att han var en bra spelare så hade han snacket och kunde snacka omkull vem som helst, till och med Foppa. Rätt konstigt egentligen att han kunde vara så kaxig i vissa lägen när han egentligen är en rätt så blyg kille, säger Percy som minns första mötet dem emellan.
– Jag visste hur han såg ut, men lyckades gå förbi honom i trapphuset för att han såg så pojkaktig ut.

Rydmark gjorde tio säsonger i Malmö, men Percy hade gärna ha sett fler.
– Enligt mig så slutade han i Malmö för tidigt. Men jag är väldigt nöjd med att jag lyckades lösa ut honom från kontraktet i Nordamerika när han var helt fördärvad.

Stämmer det som Rydmark säger att du uppmanade honom att starta bråk mellan er för att få upp tittarsiffrorna för dokusåpan Percys Pågar?

– Ja, allt var med glimten i ögat. Det går inte att bli osams med Rydmark, han är en alldeles för snäll påg. Han var en väldigt enkel människa att komma överens med.

Ditt bästa Rydmark-minne?

– När han återvände till Karlstad och satte avgörande målet för oss. FBK:s boss Kjell Glennert var helt grön i ansiktet, hahaha.

I kontraktet med Malmö stod det att Malmö skulle få 1,2 miljoner kronor vid en NHL-övergång, men Percy insåg att det skulle kosta nästan det dubbla att värva en ny center av Rydmarks kaliber.
– När jag satte mig i bilen slog jag knytnäven i ratten och tänkte, varför sa jag inte 10 000 till…

Ångrar du beslutet i dag?

– Ja, då var jag ju som bäst. Jag var på en camp men tog mig inte ur det bundna kontraktet med Malmö. Sen stack jag säsongen 1995–1996, men då lyckades jag inte. Jag hamnade i farmarlaget IHL, men det var inget för mig även om jag var stor i truten.
– Jag minns att det var krig redan i första matchen med bråk redan på uppvärmningen. Det slutade med att vi bara var en målvakt och sex utespelare kvar i mitt lag.

Rydmark konstaterar att det är små marginaler ibland.
– Vi skulle spela träningsmatch mot Rangers på försäsongen. Jag och en kille som heter Vitalij Jatjmenjov fick inför matchen flygbiljetter till farmarlaget Phoenix. Men han fick spela med Gretzky och gjorde hattrick så jag fick resa ensam.

Rydmark var med på Los Angeles camp, men ratades i sista stund.
– Vi var 70 spelare från början, men jag var med fram tills vi var 26 man. Tre stycken skulle bort och en av dem kunde inte åka baklänges. Men han var en fajter och fick stanna.

Fajtern hette Troy Crowder och noterades så småningom för 150 NHL-matcher (16 poäng och 433 utvisningsminuter). För Rydmark blev det bara två mål på elva matcher med Phoenix Roadrunners i IHL innan han återvände till Malmö.
– Med facit i hand skulle jag ha stannat kvar i två år, men jag var för bekväm. Vid jul ringde Percy och sa ”Du får samma lön i Malmö som du har nu”. Då tog jag den enkla vägen.

Ni hade många profiler i Malmö. Kunde det bli fajter internt?

– Ja, det var ofta slagsmål på träningarna. När Mats Hallin spelade i fjärdekedjan jagade han alla vänsterforwards. ”Är en skadad så spelar jag”, sa han. Så jag var väldigt glad att jag var center.

Jag antar att det förekom en del practical jokes.

– Jo du. Rögle-profilen Stefan Elvenes hade anbud från Malmö i sju–åtta år och till slut gick han till ärkerivalen. En känslig övergång. Sen skulle vi möta Rögle borta och då sa jag till Elvenes ”Ta tjuren vid hornen och åk ut på isen först”. Han åkte ut först, men då stängde vi sargdörren så han fick åka runt ensam i tre–fyra varv. Både Malmö- och Rögle-spelarna dog av skratt.

– En annan historia: Runt nyår ett år reste Malmö till Davos för att spela i Spengler Cup. Håkan Åhlund fick en skridsko i ansiktet så han var tvungen att sy. På kvällen låg Åhlund med en handduk över huvudet medan hans rumskamrat Pekka Lindmark kom in till mig och Burakovsky. ”Burra” fick idén att Pekka borde raka av sig mustaschen. Och det gick han med på. Sen gick vi in till Åhlund som inte fick skratta. När Åhlund såg att muschen var borta började han asgarva så att alla stygn åkte upp.

Du har vunnit OS- VM- och SM-guld. Hur rangordnar du dina guld?

– OS-guld är störst på pappret och jag fick spela mycket i det mästerskapet. Men sista guldet med Malmö är det roligaste för mig personligen.

Jag antar att du är väldigt nöjd med karriären?

– Ja, verkligen. Jag har aldrig varit den som har sparat på en massa saker, men ibland när man tar sig en stänkare kan man kolla på guldmedaljen från OS.

Fanns det någon tung period?

– Ja, ett tag i Malmö producerade jag ingenting. De skojade om att jag var som bäst när kontraktet var på väg att gå ut så jag borde nog ha haft ettårskontrakt hela karriären.

Sista säsongen i din karriär fick du sparken från Vita Hästen.

– Jag flyttade till Linköping, men hade en kompis, Patrik Degerstedt, som övertalade mig trots att jag inte var intresserad. Sportchefen erbjöd mig 25 000 kronor i lön, vilket är jättebra för division ett. Jag tackade nej, men då sa han att jag skulle få 30 procent av intäkterna på matcherna. Jag tackade nej igen för jag tänkte att det där kan han inte stå för. Då erbjöd han 40 procent och jag skrev på. I premiären mot Tranås var det 3000 på läktarna, då kan räkna ut resten själv…

Hästen gjorde då allt för att bli av med Rydmark. Om spelaren vann tvisten riskerade klubben, som numera spelar i hockeyallsvenskan, att gå i konkurs.
– Jag hade kunnat köpa om de sa att de inte hade råd att ha mig kvar, då hade vi tagit i hand och gått skilda vägar, men nu stod det i det finstilta att kontraktet inte gällde om jag inte platsade. Så de petade mig och då blev jag sned. Jag kopplade in spelarfacket Sico och det slutade med en förlikning. Jag fick 73 000 kronor som jag skänkte till Barncancerfonden.

Du led av bronkit i slutet av karriären.

– Ja, och det gör jag fortfarande. Jag känner ingen lukt. När jag blir andfådd eller stressad är det helt igenbommat i näsan och jag får en spykänsla. Jag vill inte säga att det var det som avslutade karriären, men jag spydde ofta i båset när jag gjorde ett för långt byte.

Tittar du mycket på SHL i dag?

– Nej, inte mycket innan det blir slutspel. Det finns inte så många profiler utan det är ganska jämngrått. Men nu är ju Dick Axelsson tillbaka i Färjestad, det är kul, det är såna som saknas i hockeyn.

Fick du mycket reaktioner när du gick på stan under karriären?

– Ja, framför allt om jag gick på krogen. Jag tappade min telefon i Luleå en gång. När min fru ringde dagen efter var det en som svarade ”Vi ska pissa på Rydmark” och la på luren. Jag fick aldrig tillbaka telefonen…

Även som tränare på låg nivå rör Rydmark fortfarande upp känslor. För åtta år sedan regnade det till exempel in saker i Mjölbys bås när laget mötte Karlskrona, som numera växt och blivit ett SHL-lag.
– Jag minns att jag tyckte det var konstigt att de kastade in saker på mig trots att jag aldrig tidigare hade satt min fot där. Men sånt händer ofta. När jag var tränare i Valdemarsvik för två år sedan och spelade i Kalmar så började de skrika skit åt mig.

Men erkänn att du gillar det lite?

– Ja, som Mats Hallin alltid sa: ”Det är bättre att vara någon än ingen alls”.

Trots att Daniel Rydmark har vunnit OS-guld, VM-guld och tre SM-guld är han kanske mest känd för att ha psykat sönder Peter Forsberg i SM-finalserien 1994. Malmö var i brygga, Modo ledde med 2–0 i matcher (på den tiden spelades SM-finalen i bäst av fem), men tack vare Daniel Rydmark lyckades Malmö få bukt med Modos storstjärna och vända matchserien till 3–2.
– Vi låg under med 2–0 i matcher, men tredje matchen vann vi med 7–1. Efter två perioder, när det stod 5–1, plockade de av Foppa för att spara honom. Efteråt sa en journalist till mig att de påstår att Foppa är skadad, men han nekar. Då svarade jag ”Clark Olofsson fick tolv års fängelse, men han nekar fortfarande”. Jag sa det med glimten i ögat, men det blev ett uppslag i kvällstidningarna. Det byggdes upp en spelare i varje lag mot varandra. Och den mediastormen tjänade jag på. Men uj, jag var inte populär i Ö-vik. På den tiden hade de line up för båda lagen. Det var så mycket snus på isen att de fick skrapa isen innan vi kunde börja lira.

Hur kom idén upp att det var du som skulle psyka Foppa?

– Timo Lahtinen visste inte vad han skulle göra för Foppa var så jäkla grym. Då sköt han från höften när han fick frågan från kvällstidningarna och sa ”Vi ska ponkta”. Sen blev det min uppgift att punktmarkera Foppa från match tre och det blev stoppet för Foppa. Jag blir associerad med det än i dag.

Jag minns dig annars som en lirare.

– Ja, men det var jag ju. Jag gjorde nästan 200 mål i Malmötröjan, men det vet folk knappt om. Jag har vunnit OS och VM, men det är bara Foppa-grejen folk minns.

Du hade ju precis vunnit OS-guld med Foppa dessutom.

– Ja, bara någon månad tidigare. Men det är glömt när man väl är på isen.

Vi avslutar intervjun med att bege oss till stallet. Rydmarks intresse i dag är hästar
– Ett tag var jag intresserad av trav och spelade kanske mer än vad man ska. Men nu har vi hopphästar där allt fokus läggs. Båda döttrarna rider så jag lägger fem-sex timmar om dagen på att vara i stallet. Jag vet ju inte om döttrarna en dag väljer att sluta, men att få vara med dem är mycket värt. På hopptävlingarna är jag mer nervös än när jag spelade hockey inför 13 850 åskådare i Globen. Men i den världen måste man tänka på språket. Jag har fått bita mig i läppen många gånger.

Hästhoppningen är ett sätt för Rydmark att få känna på tävlingspulsen och adrenalinet han upplevde som hockeyspelare.
– River du ett hinder är du borta så jag har hjärtat i halsgropen vid varje hinder. När hästen går i mål skulle man vilja ha en pulsmätare på mig. Du märker, jag går igång, säger han och slår ihop händerna.
– Jag har problem med språket i de där kretsarna, att jag inte kan sjunga ut vad jag känner. Men ibland sparkar jag i staketet och då får jag en del blickar. Men det är ju så jäkla spännande.

Det märks att Daniel Rydmark trivs med sitt nya liv. De tre hästarna (två hingstar och ett sto) närmar sig snabbt när de märker vem som har kommit till hagen.
– Jag har alltid med mig lite morötter och äpplen, det är så man blir populär vet du, säger han och blinkar.