LEKSAND. Hur lever Janne Huokko, 43, numera?
Vi åkte hem till honom i Leksand och tog reda på det.
I ett öppenhjärtigt samtal berättar han bland annat om den omtalade händelsen på Hovet, sveket från Leksands styrelse och viktuppgången efter karriären.
– Jag mådde dåligt av att se mig själv.

Det första som slår mig när jag kommer in i familjen Huokkos funkisvilla, som Janne har byggt med egna händer, är att det är väldigt städat. Förutom en hänggunga i hallen är det inte mycket som skvallrar om att här bor tre barn upp till fem år.
– Stöket är förpassat till övervåningen, säger sambon Therece.
Senare ska barnen som går i förskola komma hem och då blir det fullt ös, men nu är det lugn och harmoni när vi slår oss ned i soffan.

Hur ser dina dagar ut i dag?

– Jag har en enskild firma, JH Bygg, och har varit mycket uppe i Umeå och renoverat hotell. Sambon jobbar med företaget nu när jag är pappaledig. Jag trivs bra med att bara vara hemma, jag behöver inte fara hit och dit. Jag har några få riktiga vänner, men annars umgås jag mest med familjen.

Några från ishockeyn?

– Nej, jag umgicks inte med mina lagkamrater privat under min aktiva karriär. Det var skönt att komma bort från hockeyn och träffa vanliga arbetare.

Visste du när du spelade hockey vad du skulle göra efter karriären?

– Jag har alltid vetat att jag inte kommer bära slips och kostym på jobbet. För det första har jag inte läshuvud och för det andra gillar jag att sätta på mig blåstället och vara en vanlig Svensson.
– Jag har alltid tyckt om snickeri, även under karriären för att koppla bort från hockeyn eftersom det är så krävande. Det var lätt att ta med sig alla misstag jag gjorde på isen hem och må dåligt över det. Dagen efter var det videogenomgång och jag visste att jag skulle få skäll från tränaren. Med åren lärde jag mig att acceptera det, att kunna ligga på 80 procent, ha toppar på 100 procent och låta dalarna gå ner till max 60–70. Samtidigt hade jag en passion för hockey, du måste älska att åka ut inför hemmapubliken och motståndarklacken. Fan, de betalar pengar för att komma och titta, då måste man bjuda på show.

Saknar du det?

– Nej. Jag saknar inte hockeyn och inte mediauppvaktningen. Jag trivs med att bara vara Janne.

Men en fullsatt hemmaarena i Leksand en fredagskväll, lockar inte det?

– Nej, då sitter jag hellre hemma med familjen och myser. Intresset för hockeyn dog efter karriären. Leksand kommer alltid vara klubben i mitt hjärta och klubbmärket är jag stolt över. Men annars… nä. Jag har varit på max tre matcher sedan jag slutade spela.

Sambon Therece fyller i:
– Två…

Ett av besöken visade sig bli bästa sortens lyckoträff. Det var nämligen då, hösten 2014, som Janne träffade sin blivande hustru. Therece var bjuden till matchen av sin dåvarande chef.
– Vi satt och käkade i logen innan matchen. När Janne klev in i rummet blev det ett sånt jävla liv och jag tänkte, vad håller ni på med? Alla viskade ”det är Janne Huokko”, och jag tänkte, vem fan är det? Jag hade noll koll, säger Therece och skrattar.
– Men jag var artig och sa att jag inte ville störa när ni skulle äta. Men när jag såg Therece så…
Therece flikar in:
– Min chef tyckte att jag skulle ta en bild med Janne. Aldrig, sa jag. Men han frågade Janne i stället.

Bilden togs. Resten är historia. I augusti friade Janne och snart kan paret titulera sig man och hustru. Redan har paret en potentiell kedja i hemmet.

Är det blivande hockeyspelare?

– Vi får se. Vi ska väl börja åka lite skridskor med dem i vinter. Men vill de hålla på med något annat så är det så. Jag menar, hur många är det som kan leva på hockeyn, det är inte många. De kanske får andra intressen.

Janne Huokko växte själv upp i Gustavsberg öster om Stockholm, men efternamnet härstammar från Finland. Föräldrarna Erkki och Yrmeli kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet.
– Jag kunde faktiskt ha hetat Lindqvist eftersom min farfar hette det. Min farfar kom från svensktalande delen i Helsingfors, men i vinterkriget hamnade han i ”vita laget” medan hans bröder och pappa hamnade i ”röda laget” så han tvingades fly från familjen. Han hamnade i Björneborg och tog ett annat efternamn, Huokko. Men var han fick det ifrån, det vet jag inte.

Janne Huokko flyttade till Leksand redan som 16-åring och totalt gjorde han 13 a-lagssäsonger i sitt hjärtas klubb.
– När jag var 15 år ville AIK ha mig, jag minns att Anders Hedberg hälsade på mig i Gustavsberg, men min barndomstränare Håkan Hamrin sa åt mig att inte flytta och spela kvar i Värmdö HC. När jag började gymnasiet var frågan om jag skulle välja AIK, Djurgården eller Huddinge. Men jag hade en kompis pappa som hade en stuga i Gesunda och han tyckte att jag skulle åka med upp till Leksand eftersom hans grabb skulle provspela där. Efter några dagars provträning erbjöds jag ett kontrakt och jag skrev på. Första året fick jag 1500 kronor och andra året 2500. Det var mycket pengar för mig som kom från enkla förhållanden.

Datum: 23 november 2001.
Vad: ”Huokko gjorde blixtflytt – och blev syndabock direkt”
– Ja, debuten i AIK blev en mardröm, men så blir det ibland.
Du skämtar i artikeln om att någon måste vara inne på baklängesmålen.
– Ja, men det är ju så det är, både med- och motgångar.

En tränare som kom att betyda mycket för Janne var kanadensaren Wayne Fleming.
– Fleming kom till klubben 1992 och gav mig chansen i a-laget. Hade det inte varit för honom så hade jag nog inte fått de chanser och den utbildning jag fick. Han var otroligt tuff och du fick veta att du levde. Under hans fjärde och sista år i Leksand frågade jag Wayne, som var väldigt sympatisk och trevlig utanför hockeyn, vad syftet var med den hårda attityden.
– Det var ju flera spelare som blev bortplockade av Fleming. Peter Casparsson gjorde det senare bra i Linköping, men hade det svårt i Leksand. Du har Shin Larsson och Patrik Allvin, duktiga spelare anser jag, men spelare som du måste ge utrymme annars kväver du dem.

– Wayne svarade att om en spelare har talang, men inte mental styrka, så kan han inte utveckla spelaren. Det är lättare att utveckla någon som har mindre talang men är starkare mentalt, ansåg han.

Då passade du bättre för Fleming?

– Jag var lärd hemifrån. När farsan åkte hem med mig efter matcherna kunde han fråga mig hur jag tyckte att det hade gått. Svarade jag bra ifrågasatte han ”men det här och det här och det här”. Det var tufft, men hans poäng var att jag inte fick slå mig till ro.

Är Wayne Fleming den bäste tränare du har haft?

– Utan min barndomstränare Håkan Hamrin hade jag inte varit någonting. Men i senioråldern är Fleming den som betytt mest. Det känns tragiskt att han gick bort i cancer 2013. Jag visste att han hade problem med hälsan och jag önskar i dag att jag hade kunnat vara där och ta farväl. Vi hade fyra fina år tillsammans.

Här väljer Janne Huokko att öppna sig och berätta om ett annat dödsfall som präglat honom.
– Jag miste min storebror Harry, som jag såg upp till, när jag var tolv år. Han omkom 16 år ung i en motorcykelolycka. Han hade varit på fest och så erbjöds han skjuts av en kille på cross som hade druckit alkohol. Killen som körde sa att Harry kunde ta hjälmen, men Harry svarade att det var bättre att den som körde hade hjälmen. Sen gick det åt helvete, föraren överlevde, men min brorsa dog. Det är tufft att mista en närstående. Men jag kan knappt föreställa mig hur det var för mina föräldrar. Om jag tänker i dag att jag skulle förlora något av mina barn, hur skulle jag tackla det? Det vetefasen om jag skulle klara av.
– Men livet är med- och motgångar och man måste lära sig hantera motgångarna och växa och bli stark av dem. Jag har haft motgångar inom hockeyn, men även på det privata planet. Men det har stärkt mig. Före vissa incidenter sa jag inte så mycket utan tyckte ofta likadant som övriga gruppen. Men jag har lärt mig att säga vad jag tycker.

Kan du utveckla?

– Vi har den klassiska incidenten på Hovet, den har väl inte undgått någon…
Huokko syftar på mötet mellan AIK och Leksand på Hovet den 21 oktober 2008 då han under hela matchen häcklades å det grövsta av AIK-publiken efter att en privat sexfilm läckt ut.
– Jag tänker inte anklaga någon, men en film som inte skulle komma ut kom ut. Den här dildogrejen. Visst, jag hade kunnat lägga mig ner och dött och dragit mig tillbaka och bara skitit i allt, men… Jag kommer ihåg när vi skulle åka ner till Stockholm och möta AIK och tränarna sa till och med åt mig att jag inte behövde spela om jag inte ville. Men för mig var det aldrig något alternativ. Herregud, jag har inte gjort något fel. Sen att man har roligt åt det, det kan jag köpa. Samtidigt, hade jag inte gjort något bra genom åren så skulle ingen ha brytt sig. Det som var skönt då var att jag hade tränarna Tomas Kempe och Tomas Jonssons fulla stöd, liksom spelarnas. Jag hade dock inte delar av styrelsens stöd.

Inte?

– Nej nej, för fasen. Jag satt i samtal med dem och det var lite som en rättegång. Jag satt själv på en sida och så satt x antal herrar på andra sidan bordet, och så diskuterade vi om mig. Men jag var ju oskyldig till att filmen kom ut.
I dag anser Huokko att händelsen stärkte honom som människa.
– Det kanske är svårt just där och då att förstå vad som händer och hur det kommer påverka en. Men vad är inte bättre än att gå ut och kanske vinna matchen?

Du stod upp efter matchen och svarade på journalisternas frågor.

– Jag visste vad som skulle komma. Sen förstår jag massmedialt att det är en skitbra story. Ni ska ju sälja tidningar, det är ju det som det går ut på. Och folk vill läsa sånt där.

Men det är ingen som tvingar dig nu att berätta, det väljer du själv.

– När du ringde så frågade jag sambon, varför ska jag vara med och vem fasiken bryr sig? Men hon tyckte, varför inte? Då tänkte jag, då kör vi. Jag har inga problem att berätta om saker i livet, men jag saknar det inte. Jag känner inte att jag måste in i rampljuset igen.

Jag skulle nog inte ha klarat av ett fullsatt Hovet och det som du blev utsatt för. Hur klarar man att gå vidare efter att ha blivit häcklad på det viset?

– Jag hade några punkter som jag satte upp. Okej, nummer ett: Har jag gjort något brottsligt? Nej. Har jag gjort någon annan illa? Nej. Var det någonting som skulle kunna komma ut till allmänheten? Nej. Varför kom det ut? Av olika anledningar som jag inte vill gå in på, jag vill inte hänga ut personer.
– Men den människan som kan titta i sin garderob och säga, fy fan vad rent det är här inne, den kan komma och prata om moral, etcetera. Men för mig är sex någonting naturligt, något vi njuter av.

Stämningen på Hovet den här kvällen var hätsk. Det bokstavligen regnade in dildos på isen och publiken häcklade Huokko matchen igenom, med minst sagt barnförbjudna ramsor.
– Det var jättetragiskt att det var mycket barn på plats. Sen var det föräldrar som hade barn med sig som skrek både det ena och det andra och betedde sig illa. Det hör inte ihop med idrott, men samtidigt… det blir ju så. De tog tillfället i akt att häckla.

Leksand förlorade det hockeyallsvenska mötet på Hovet den 21 oktober 2008 med 3–2, men när lagen möttes igen den 18 februari 2009 vann Leksand med 4–3 och Janne Huokko fick en gruvlig revansch genom att panga in det avgörande målet i slutskedet.
Lagkamraten Oliver Ekman-Larsson, då ung och lovande men i dag hyllad NHL-stjärna, firade genom att slå mot plexiglaset framför AIK-klacken, vilket ledde till tumult och en uppretad AIK-supporter försökte storma Leksands bås.
– Oliver var ung, men visade ändå på ett jäkla kurage, att vi står bakom varandra i Leksands IF, säger Huokko.
– Men för mig är det bästa man kan göra när man blir häcklad att gå ut och vinna matchen.

Som hockeyspelare gjorde sig Janne Huokko känd som en spelskicklig back med ett fruktat skott.
– Jag nötte mycket. Men jag kanske inte sköt så jäkla hårt. Men jag sköt snabbt, och jag träffade mål. Och det var farsans förtjänst. Han fick tag på ett hockeymål hemma i Gustavsberg och var full i fan så han ställde målet på tomten, som hade en stor åker i bakgrunden som angränsande. Det fanns inga nät som stoppade puckarna och jag skickade iväg puckarna över hela åkern. Jag blev så less på att hämta puckarna att jag lärde mig att träffa mål.

Datum: 26 november 2001
Vad: ”Stressen kan göra dig knäpp i huvudet”
– Media vet du, ni kan vinkla allting, hahaha. Men på allvar, det är tufft när man ligger i botten av tabellen och krigar för att hänga kvar. Det är inte lätt att spela under den pressen. Laget, ledningen, fansen – allting är positivt när du ligger i toppen. Sen när man slåss där nere blir allting negativt, spelare sparkas och andra hämtas in, fansen skäller, ledningen vet inte hur man ska hantera saker.
Hur många sparkade tränare har du varit med om?
– Oj, jag vet inte, jag kan inte ens räkna upp dem. Jag minns när jag var i Finland, då hade vi en tränare, Teijo Räsänen, som inte var omtyckt av många i laget, men sportchefen hade fullt förtroende för honom och sa att kommer inte resultaten så byter vi spelare. Jag och sex spelare till fick lämna. Men det blev ingen ändring så till slut fick Räsänen sparken ändå.

I dag har Janne Huokko dragit sig undan rampljuset.
– Jag trivs med livet jag har nu. När jag spelade hockey styrde idrotten livet, i dag får jag styra min tid själv och umgås med min underbara sambo och barn. På mina tre tidigare barn missade jag mycket av den här tiden på grund av hockeyn.

Men händer det att du sitter och youtubar hockeyklipp med dig själv?

– Nej nej nej, aldrig. Och jag har inga sociala medier. Det är för tekniska prylar för mig. Jag har inte tid att leva mitt liv genom sociala medier. Det enda jag kan snöa in på är fina bilar. I dag kör vi en Escalade, en stor jäkla jänkare. Men det behövs när man ska få plats med alla barn och dubbelvagnar.

Har du andra intressen än bilar?

– Jag hade en islandshäst en gång. Jag packade ryggsäcken med korv och vedklabbar och grejer. När jag kommit halvvägs tänkte jag att nu får hästen galoppera lite. Men så kom en snöskoter, hästen blev skraj, och jag flög av. Hästen bara drog iväg. Det slutade med att jag fick knata hem. Hästen hade sprungit hem och stod vid stallet.

Något som påminner Janne om hockeykarriären är smärtan i knäna.
– Läkaren sa åt mig efter sista ingreppet att nu är det färdigspelat. Jag har problem med knäna i dag också, men jag har genom hockeyn lärt mig att leva med smärtan. Therece tjatar på mig att jag borde åka till läkare, men vad fasen… Det funkar ju. Än så länge.
Men påverkas du i din vardag?

– Ja, det är domningar, som att underbenet sover från knät och nedåt. Jag har dålig stabilitet och ibland är det ömt. Höger knä har jag haft mest problem med fastän det är vänstern som är trasigt. Första skadan kom tidigt i karriären och sedan fortsatte det tills det en dag var stopp.

Säsongen 2010–2011 gjorde du bara tre matcher med division 2-laget Häradsbygden innan du la av.

– Ja, det var ju som att åka ut med ett ben.

Men du gjorde ju fyra poäng (2+2) på tre matcher.

– Ja, men Jensa Nielsen var ju med så det var bara att ta rygg på honom…

Efter en säsongs uppehåll avslutade du karriären med 30 matcher i division 1-laget Kramfors-Alliansen.

– Ja, jag separerade 2013 från mitt ex och kände att jag behövde flytta för att få lugn och ro. Det passade mig bra för jag behövde inte träna utan bara spela matcher.

Datum: 2 februari 2008
Vad: ”HÄR GÅR DE TILL ATTACK”
Det står i texten att du, Mikael Karlberg och Elias Granath tvingades fly från en uppretad Hammarby-liga när ni var på väg till spelarrestaurangen efter matchen.
– Nej, så var det inte. Det var i alla fall inte så dramatiskt som det skrivs här. Jag har inget minne av det här, men jag minns att Hammarbyfansen var stökiga ett tag.
Men det kan ju inte ha varit så allvarligt om du inte ens kommer ihåg det.
– Nej, jag upplevde inte att det var en fara för livet utan det var nog mer att vi inte skulle gå ut just då.

Men när den dagliga träningen försvann gick Janne upp i vikt.
– Jag mådde dåligt bara av att se mig själv. Jag låg på nästan hundra pannor, herregud. Men jag insåg att det inte funkade och tog tag i det. Och nu håller Therece mig i schack, hon är duktig på att fixa nyttiga saker till mig. När jag var aktiv kunde jag stoppa i mig vad som helst, men det håller inte längre. Man kan äta mindre portioner och vi har som regel att bara äta på små tallrikar här hemma. Nu är jag tillbaka på min matchvikt 87,5 kilo.
Efter spelarkarriären fick Huokko ersättning i 15 månader för sina skadade knän. Därefter började han jobbade som vaktmästare i Tegera arena och så småningom kom ett tränarerbjudande från IFK Ore.
– Jag fick tjänstledigt från vaktmästeriet och hade ett treårsavtal med Ore, men efter ett år så kände jag att, äh. Det var lite struligt i föreningen, bland annat ekonomiskt. Det är inte kul att lägga ned så mycket tid som man gör i division ett. Jag kanske hade lite för höga krav.

Du har inga tränardrömmar?

– Nej. Jag och Jensa Nielsen tränade ett tag 98:orna i Leksand. Det ger mer tycker jag, för de där smågrabbarna vill nånting och har drömmar. Men på seniornivå? Nej.

När Huokko tränade IFK Ore 2011 kom Mike Danton till klubben. Den före detta NHL-spelaren hade blivit dömd till 7,5 års fängelse för stämpling till mord, men fick en ny chans i ett svenskt division 1-lag.
– Det var rock’n’roll. Efter ett tag slutade jag gå ut och titta på matchvärmningarna eftersom det kunde hända vad som helst. Jag tänkte att det var lika bra att jag inte vet vad som har hänt, hehe. Samtidigt var han en frisk fläkt, som var professionell. Han hade spelat i NHL och kom till lilla Ore, det var imponerande att se hans inställning, att han ville framåt. Han var hetsig och krävde mycket av medspelarna, men det är ju den mentaliteten man har i Nordamerika.

Hur reagerade spelarna i laget när han kom till klubben?

– Det var inga problem. Vi berättade hur det låg till och det är klart att grabbarna ryckte till och tänkte, vad är det för tok vi har fått? Samtidigt så hade han sonat sitt brott. Vi ska inte döma människor på gamla saker. Han har stått sitt kast och gått vidare i livet.