SKELLEFTEÅ. Jonathan Hedström, 40, lutar sig framåt, blicken blir mörk, han tar sats.
– Jag kunde inte skriva det här i min bok eftersom förlaget var rädd för att bli stämt. Men nu kör vi!

På vägen till Jonathan Hedströms villa på Morön i nordöstra Skellefteå passerar vi bron där det en gång i tiden hängde en docka föreställande Jonte i en strypsnara.
– Jag åker förbi där varje dag numera…

Bakgrunden var att Jonte, uppväxt i Boliden tre mil från Skellefteå, mer eller mindre hade lovat att spela i Skellefteå AIK när han återvände från NHL.
Men när han i stället valde Timrå kokade det över hos vissa Skellefteåfans.
– Jag hade ett år kvar med Timrå när ”Nubben” (sportchefen Kent Norberg) släppte mig till NHL. Då sa han att när du kommer tillbaka kan du ju tänka på oss. Sedan hade jag tyvärr sagt till lokaltidningen Norran att om Skellefteå gick upp i SHL vore det kul att komma hem och lira. När jag valde Timrå… Helvete vilket liv det blev! Det gick över styr.

När Timrå gästade Skellefteå den 14 oktober 2006 passerade hatet mot Jonte Hedström anständighetens gräns.
– Okej om de hånar mig på läktaren, det skiter jag fullständigt i, men när de börjar hänga upp dockor. Efter matchen, som vi vann, stannade jag kvar hos morsan i Skellefteå. Hon tog med mig till garaget och då låg dockan där, hon hade tagit med den hem.

Så du såg inte dockan inför matchen?

– Nej, jag hade ingen aning om det. Men när vi kom till arenan med spelarbussen så var det fullt med vakter och två gick med mig. Då förstod jag att det var något allvarligt på gång.
– Det värsta var när jag i båset hörde folk som jag känner, vuxna människor, stå och skrika ”din jävla hora, din jävla fitta”. Jag tänkte, vad håller ni på med? Så en match satte jag storebrorsan där, bakom vårt bås. Helvete vad han sträckte upp en del. Det blev tyst då, inte ett ord.

Hur länge fortsatte trakasserierna?

– Många, många, många år. Folk, framför allt när de dricker, blir jävligt otrevliga. Sommaren efter besökte jag en festival här i Skellefteå, då blev jag nedslagen vid pissoaren. Jag vaknade upp och undrade vad fan som hände. ”Det är lugnt, jag tog honom”, sa min polare. Han hade sänkt killen som sänkte mig.

Men du fick ingen förvarning innan du blev nedslagen?

– Nej, det bara small. Jävligt läckert att vakna upp bland all pisslukt…

Hade du annars tänkte att spela i Skellefteå längre fram om inte det där hade hänt?

– Jag var på väg en gång, jag tror det var 2011. Skellefteås dåvarande sportchef Lasse Johansson ringde mig och jag besökte fystränaren Stefan Thompson i Piteå och gjorde läkartester. Men Lasse vågade inte. Jag har frågat honom nu efteråt varför och då sa han att det kom högre upp, från sponsorer, som vägrade.

* Sportbladet har varit i kontakt med Lasse Johansson som i ett sms svarar:
”Vad jag kan säga är att under min period i Skellefteå AIK har jag aldrig blivit påverkad av sponsorer när det gäller ett sportsligt beslut”.

Varför har du bosatt dig i just Skellefteå?

– Både jag och frun är härifrån. Men vi hade faktiskt inte en tanke på att flytta tillbaka utan skulle bosätta oss i Sundsvall. Men så skulle vi till fjällen en påsk och då ringde morsan och sa att det fanns ett fint hus ledigt och då slog vi till.

Trots att du i en intervju har jämfört Skellefteå med Twin Peaks…

– Stan är fortfarande stendöd. Men jag trivs.

Familjemedlemmarna droppar in en efter en under intervjun. Jag ber frun Helene att beskriva Jonte med tre ord.
– Snygg, sexig och… singel. Nä. Det är svårt. Men jag säger nog känslig, otålig och omtänksam.

Paret känner varandra utan och innan vid det här laget och har två barn. I april har de varit tillsammans i 22 år.
– I vår första lägenhet hade vi en trasig garderobsdörr som han slagit in för att han hade hosta och var så arg för att han skulle missa en match, minns Helene.

Datum: 5 mars 2005 och 13 mars 2005
Vad: ”Han försökte klösa ut ögat” och ”Hedströms utbrott i tv”
– Jag kommer ihåg det så väl, det var vid vårt bås. Vår back Kalle Koskinen hade hållit på med Djurgårdens Marcus Nilson under matchen och sen spårade det ur. Sen fortsatte matchserien och så kom ju det där när jag skrek jävla fitta i tv. Det var ju i stridens hetta, inget mer med det. Det roliga med det är att efter det här blev jag och Mackan bra polare. Vi träffades senare, käkade middag ihop och skrattade åt det.
Vad säger dina döttrar, har de sett klippet?
– Det hoppas jag inte. De har i alla fall inte sagt något än…

– Man fick alltid pejla av läget när vi satte oss i bilen efter matcherna. Det var som att jag hade sett en match och han spelat en annan. När jag tyckte att det hade gått bra blev jag sågad längs fotknölarna. Så jag lärde mig att vara tyst tills han sa något.

Jonte flikar in:
– Men Helene är totalt ointresserad av sport. Du fattar inte hur ointresserad hon är. När jag hade spelat match och frågade om hon hade sett målet jag gjorde så hade hon ingen aning. Hon har knappt vetat vilket lag jag har spelat i. Men det är å andra sidan ganska skönt.

Hur träffades ni?

– Hon var 27 år och jag 18 när vi träffades. Hon skulle väl ta hand om mig på något vänster. Jag flyttade in hos Helene parallellt som jag bodde hemma hos morsan. I början gjorde vi väl slut tio-femton gånger per vecka. Jag förstår henne, jag var ju bara en pojkspoling som jagade en puck. Jag minns att hennes föräldrar var väldigt skeptiska till en tatuerad hockeyspelare. Men nu har varit gifta sedan 2002.

Då har hon varit med på hela resan.

– Ja. Men jag räknade ut att jag har bott tre år själv, i Ryssland, Finland och USA. Men familjen har varit jätteviktig. Och Helene har dragit ett jäkla lass när jag har varit borta.

Jag frågar Helene vad hon tycker om alla citat som Jonte har levererat genom åren.
– Jag har varit en gås och tänkt, det där får stå för honom. Det är ju inte jag som har sagt det.

Helene jobbar som fritidsledare, just nu ett projekt med psykisk ohälsa bland barn. Men för Jonte uppstod en slags tomhet när ishockeykarriären var över.

– Den är hemsk. Jag fick så många frågor, vad ska du göra nu då? Men nu har jag äntligen kommit över det.

Hur ser dina dagar ut numera?

– Oftast väcker jag ungarna och ser till så att de gå till skolan tjugo i åtta. Sen går jag till gymmet där jag jobbar som personlig tränare. Vissa dagar går jag upp riktigt tidigt eftersom jag tränar två polare klockan halv sex. På kvällen är det ofta skjuts till olika träningar. Min äldsta dotter Tilly håller på med konståkning, yngre dottern Lovis sysslar med innebandy och ridning.

Visste du vad du skulle göra efter karriären?

– Faktiskt inte. Det var svårt eftersom jag var så inne i hockeyn. När nån sa att jag borde utbilda mig tänkte jag, äh bullshit. Men det är ju sjukt viktigt har jag märkt nu. Jag var riktigt deprimerad efter jag slutade, det var som att jag tappade min identitet. Det blev tomt. Jag hade bara gått i gymnasiet i ett år, på omvårdnadsprogrammet, så jag hade ingen utbildning att falla tillbaka på.

Varför blev du personlig tränare då?

– Jag var på gymmet varje dag och då berättade de att det fanns en kurs att gå. Så nu har jag jobbat som pt i ett år. På gymmet kan jag snacka hockey med alla pensionärer. Den är ju hockeytokig den här stan, så det gäller att jag hänger med och inte står och svamlar.

Är det som pt du vill jobba framöver?

– Jag tror det. Samtidigt kanske jag vill göra något annat, men jag vet inte vad. Vi får se när jag blir stor, hehe.

På isen gjorde sig Jonte Hedström känd som ”en jobbig jävel” som älskade trash talk.
– Jag var väldigt liten och en lirare fram tills jag var 16 år, men sen gick jag upp i vikt och det blev att jag började tacklas. Och ju mer kamp det blev, desto mer tugg på isen. Det blev min roll. Men jag fick förmånen att få lira ganska mycket, även i power play. Jag var inte bara gnuggare.

Minnesvärt är när du sa ”I dag pissade vi på dem” efter en Luleå-seger mot Malmö 2000.

– Den gången var inte Uffe Taavola glad och jag minns att han ringde mig och skrek ”Fy faaan, din jävel!”. Han tyckte jag gav dem onödig tändvätska. Och det var inte kul att heta Hedström när vi åkte ner till Malmö efter det där. TV4 hade hängt bilder på mig i krysset som Malmöspelarna stod och sköt på när de tränade. När jag åkte ut på isen buades det åt mig och under hela uppvärmningen stod Kim Staal och sköt puckar på mig. Och Mats Lusth sa att han skulle sticka klubban i halsen på mig. Men på den tiden fick man ta sånt. Lusth mördade mig framför målet, men det var ingen utvisning för det.

Datum: 25 april 2005
Vad: ”Dr Jekyll & Mr Hyde”.
– Det kan nog stämma att jag var sån. Jag hade drivet på isen eftersom jag har fått kämpa i alla år. Jag var liten, platsade inte i tv-pucken, fick kämpa mig uppåt. Jag hade inte bästa talangen, men hade talangen att kunna träna hårt. Utanför isen är jag orolig och mån om min familj och lagkamrater. På isen kunde jag säga vad som helst, men utanför isen är jag konflikträdd.
Fick du utlopp på isen för konflikter du inte vågade ta i vardagen?
– Ja, tyvärr sa jag vad som helst. Herre min je… Jag har skämts ibland och fått dåligt samvete när jag sagt saker utan belägg.
Hur är du när du spelar sällskapsspel med familjen?
– Då har jag ingen tävlingsinstinkt alls faktiskt.

Du lyckades reta gallfeber på många, men fick även smaka din egen medicin.

– Den jag var mest arg på genom åren är Andreas Jämtin. Han gav sig liksom aldrig, han var som en bläckfisk. Vi lirade i landslaget ihop och där var det aldrig några problem, utan vi hade våra roller på isen. Samma sak med Per Ledin. Världens jobbigaste på isen, men otroligt fin och varm människa vid sidan av.

Finns det något speciellt minne?

– Ledin och jag stod bredvid varandra på en tekning och han högg mig rätt mellan benen. Jag sa ”Men Ledda, vad gör du, är du helt dum i huvudet?”. Han svarade ”Sorry, det var inte meningen, men jag är så jäkla laddad”. Efter matchen bad han om ursäkt. Han var ju sån, det bara brann till när han var på isen.

Succén i Luleå gav Jonte Hedström ett NHL-kontrakt 2002. Men det blev bara fyra matcher i Anaheim Mighty Ducks.
– På första tekningen stod Matt Barnaby och Eric Lindros på andra sidan. Barnaby sa till mig ”If you touch the puck I will fuckin’ kill you”. Jag var livrädd. En liten jävla svensk stod där och bara skakade, hahaha. Jag var bara glad att jag överlevde. Efter det var det bara raka vägen ner i farmarligan. Men jag trivdes skitbra i farmarligan, vi hade ett skönt gäng med bland andra Tony Mårtensson.

Tillbaka i Sverige blev det en flytt till Djurgården, laget som var hans favoritlag som grabb.
– Jag hade kommit hem från USA i juni och då ringde Wikegård och frågade om jag var intresserad. Det var ju en liten barndomsdröm som gick i uppfyllelse.

I Djurgården fick du rollen som torped.

– Ja, jag spelade med ”Fimpen” (Chistian Eklund) och Stefan Pettersson och vi hade en bra säsong. Men i slutspelet blev vi sönderlästa. Wikegård var lite rolig för han tyckte bara att det skulle proppas. Sen åkte vi ut med 4–0 i matcher mot Frölunda i kvarten. Vi körde full fart framåt, men de kontrade ut oss.

Efter en säsong i Djurgården och en i Timrå väntade en ny NHL-chans, återigen i Anaheim.
– Jag snittade 17 minuters speltid per match och fick spela med Samuel Påhlsson och Rob Niedermayer, så jag är jättenöjd med den enda säsong som blev. Men sen tog ätstörningarna över och det kan jag ha en jävla ångest för än i dag.

Datum: 11 januari 2006
Vad: ”Kan hända att jag lägger av”
– Det var nog att jag skulle sluta i NHL. Jag mådde nog inte så bra då gissar jag.
Artikeln handlar annars om ditt hattrick i NHL.
– Mot Los Angeles Kings. Första målet var i box play, assist Samuel Påhlsson. Andra var på en retur. Efter andra målet sa Sean Avery till mig att gör du ett mål till så stoppar jag klubban i halsen på dig. Men när jag gjorde tre målet sa han bara ”nice job, kid”. Han var helt schizofren, hahaha. När jag kom till båset sa Teemu Selänne till mig, ”Welcome to the club”.

Jonte Hedström har i ett flertal intervjuer berättat om sin anorexia. Han minns en specifikt ögonblick som utlöste sjukdomen.
– Vi hade invägning varje måndag. En dag hade jag gått upp ett kilo och fick straffåkning av tränaren Randy Carlyle. Tjurskalligheten slog in och det var nånting som startade. Jag bestämde mig att aldrig mer gå upp – men då gick det åt andra hållet i stället. Jag låg på 88 kilo, men rasade till 73 på tre månader. Jag slutade med alla kolhydrater och då går det inte att spela hockey.

I dag ser du ut att må bra.

– Ja, i dag mår jag äntligen bra och ligger på 89–90 kilo. Jag sökte till ätstörningskliniken i Skellefteå för två år sedan och det var skönt att söka dit själv utan att någon annan sa åt mig. Förr vägde jag mig varje dag, men nu är det väldigt sällan. Jag tränar sju-åtta gånger i veckan nu, men det får jag ju mycket genom jobbet. Förr kunde jag gå ut och springa intervaller på natten för att jag hade ätit tacos till fredagsmyset.

Jonte Hedström hade tid kvar på kontraktet med Anaheim och det året han flyttade hem och spelade med Timrå vann Anaheim Stanley Cup.
– Det känns lite surt.

Sjukdomen gjorde även att Jonte missade OS 2006 i Turin, där Tre Kronor vann OS-guld.
– Förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson hälsade på mig och Samuel Påhlsson och Bengan såg ju hur dåligt jag mådde. Men sen frågade han mig ändå om jag kunde följa med till Turin som extraspelare. Jag tror mer att han gjorde det för att vara schysst. Jag gillar Bengan som fan, en riktigt snäll herre.

Du gick väl även miste om en massa pengar när du lämnade NHL.

– Jag hade 525 000 dollar första året, men bodde i Kalifornien med hög skatt. Hade jag stannat kvar hade kunnat tjäna bra, men man hinner inte göra sig en hacka på ett år eftersom det är så mycket omkostnader i början.

Är du ekonomiskt oberoende resten av livet?

– Det beror helt på hur jag lever. Den stora pengen jag har nu är från Timrå i pension och de pengarna har jag inte börjat röra än.

I NHL är det öppna löner medan det är hysch-hysch i Sverige.

– Det är så fjantigt att det inte är öppna löner i Sverige. Alla vet ju vad en chef på SSAB tjänar, men nu får jag flera gånger i veckan frågan vad Skellefteåstjärnan Jocke Lindström tjänar. Jag har ingen aning, men kan tänka mig runt 300 000 kronor i månaden.

En lång intervju med Jonathan Hedström utan att nämna Lars ”Osten” Bergström är snudd på omöjligt. Jag hinner knappt nämna hans namn innan jag märker hur det brinner till i ögonen på Jonte.
– Det här har jag väntat på under hela intervjun. Osten är en jävla idiot.

I boken ”Rakt från hjärtat” från 2014 som Jonte skrev tillsammans med journalisten Jonas Fahlman får sig Luleås förre sportchef en rejäl skrapa.
– Men det var tråkigt att jag inte fick säga så mycket i boken. Eller, jag och Jonas Fahlman skrev ju, men förlaget var rädd att bli stämt. Men Osten är ett svin, det kan jag säga. Att han har fått vara kvar under alla år är helt galet. Det är inte bara mot mig, utan han har betett sig dåligt mot sjukt många.

– När du börjar dra in familj, fru, barn… Det är sjukt. Jag minns så väl, vi mötte Skellefteå borta vid nyår och han sa ”du ska bort”. Jag visste inte var och han sa ”du ska till Finland”, men jag ville inte lämna familjen. Jag sa att jag kunde tänka mig AIK eller Djurgården, men nej det fick jag inte för att vi kunde  få möta dem. Jag hade ett möte med honom och han sa att jag skulle städa läktaren och sälja burgare. Då sa jag ”om du vill att jag ska steka burgare för 170 000 i månaden så gör jag det med glädje”. Han blev galen och skulle döda mig. Jag önskar att han hade rört mig för då…

– Just när du börjar ta upp familjen. Okej om han säger att jag är dålig, det är inga problem. Men man ska inte ta upp fru och barn, det är under bältet. Under åren har han sagt så mycket fula grejer, både det ena och det andra. Jag blir alldeles svettig när jag pratar om honom. Ena stunden är han jävligt trevlig, sen kan han vända helt. När han ska ha bort en då är det med vilket medel som helst.

Bakgrunden till Ostens missnöje med Hedström var att han inte presterade på isen.
– Han sa att jag var en dålig lagkamrat och då ställde jag mig upp inför alla i laget och sa att Osten tycker att jag är en pest för laget. Är det så lämnar jag. Men de undrade vad jag snackade om, så han blåljög ju där.

Men du var tvungen att censurera stycken om honom i boken.

– O ja. Fan vad jag ville kapa honom. Men man får ju inte säga vad som helst i Sverige.

* Sportbladet har vid upprepade tillfällen försökt nå Lars ”Osten” Bergström för en kommentar, men förgäves.I samband med boksläppet 2014 svarade han i ett mejl till Sportbladet:
”För det första vill jag bara beklaga att Jonte har den här trista bilden av sin tid i Luleå. Det känns väldigt tråkigt. Det här är inte den bild jag eller Luleå Hockey har av den här tiden och det som här beskrivs är inte heller något som jag eller föreningen vill förknippas med. Så jobbar vi inte, helt enkelt. Vi vill hitta bra lösningar som självklart värnar föreningens intressen men också den enskilde spelarens. Här kan vi bara konstatera att det är många faktorer som ska stämma, inte sällan under tidspress, för att en transfer ska gå i lås. Det vet alla som är verksamma inom elithockeyn. Och det är tyvärr inte alltid det lyckas. I de fall det inte går att lösa förstår jag att det skapar en stor besvikelse hos den berörde spelaren. Och det är självklart tråkigt även för oss när så sker”.

Datum: 20 september 2006
Vad: ”Succé – tack vare psykolog”
– Vi hade Jens Fjellströms pappa Åke som psykolog i Timrå och jag tog hjälp av honom.
Lasse Anrells krönika var en hyllning till dig och i nedrycket stod ”Hedström är elitseriens största och viktigaste stjärna”
– Hahaha, ja det var tider det. Jag, Riku Hahl och Timo Pärssinen, fan vad roligt vi hade på isen.

Jag frågar Jonte Hedström om han har några galna historier att bjuda på från sitt halvår i CSKA Moskva 2009.
– Första resan var speciell. Jag kom på onsdagen och dagen efter skulle vi flyga till Chabarovsk i östra Ryssland, på gränsen till Kina – en resa på åtta timmar. När vi skulle bära in bagarna så hörde jag att en lagkamrat hade en massa bärs med sig. ”Ja, va fan, tror du jag ska sitta nykter i åtta timmar eller?”, sa han. Jag som ville vara seriös fattade ingenting. Sen när vi satte på planet undrade jag var alla var. Men då förklarade Mika Hannula att de andra flög första klass medan jag, Mika, Mikael Wahlberg och Jussi Markkanen fick sitta i apklassen. Mika somnade efter ett tag efter att ha svept i sig några bärs. Själv satt jag torr – det var en mardrömsresa. Så alla andra andra resor hade jag koll… Det var bara att ta med sig bärs på planet, det var ingen som brydde sig i kontrollen.

Men det här var på väg TILL match?

– Ja. Och då var det även åtta timmars tidsskillnad. Så vi spelade typ Moskvatid halv tio på morgonen. Sen efter matchen, när vi väntade på att flyga tillbaka, var det direkt ut på klubb. När vi kom tillbaka till Moskva hade man ju fan ingen aning om vilken tid det var. Men jag satte en regel för mig själv att max dricka bärs två dagar i veckan och det gick bra.

Det känns som att det fanns en stor risk att dricka för mycket.

– Ja, många vi lirade med hade problem. Den som säger något annat ljuger. Det var mycket sprit, ja. Alla resor hem, en del var ju kanon när de klev av planet. Det är ju tragiskt, jag fattar inte hur de pallade. En gång var det en kille i laget som inte kunde åka överstegsåkning på morgonvärmningen, men på kvällen var han i fin form och hängde två plus ett. Jag undrade först varför alla luktade vitlök, men det förstod jag ju snabbt varför…

Även i svensk hockey festades det hårt förr i tiden, enligt Jonte.
– Jarmo Myllys pratade alltid svenska på fyllan. Om man sa ”du kan ju prata svenska” när han var nykter sa han ”nä”. Men två öl, då var det ”tjena, läget?”. På isen var han bitsk och kunde brinna. Sköt du inte i plocken första skottet på uppvärmningen så hade du 50 puckar efter dig. Du vet, han sköt ju lika hårt med målvaktsklubban som vi gjorde med vanliga.

– Jag minns en gång när vi hade varit i Malmö och skulle hämta upp Myllys på väg till flygplatsen. Han och Pekka Lindmark hade haft mjölkrig hemma hos Kim Staal så Myllys var helt vit och såg ut som ett spöke.

I dag, menar Jonte, är det typ omöjligt att liknande historier utspelar sig.
– Nu har alla mobiltelefoner och sociala medier. Det säger bara pang, så är det ute.

Efter intervjun åker vi ner till ”schtan” och äter middag på Jonte Hedströms stamställe Stadskällaren. Jonte äter tre mellanrätter.
– Råbiffen är överlägsen. Lagom stora portioner. Man äter upp allt, men blir inte sprängmätt.

Innan vi skiljs åt frågar jag om han ser någon Jonte Hedström i dagens SHL.
– Nej, det är så jäkla slätstruket. Alla man pratar med saknar kampen. Och en intervju i dag är så skolad, ingen säger ett skit som sticker ut. Det måste vara tråkigt att vara reporter.